Kvinnorna som gått före oss – Karin Boye
Karin Boye 1900-1941
För 80 år sedan i år, just när knoppar brister, den 23 april 1941 valde Karin Boye att avsluta sitt liv i stadsdelen Nolby i Alingsås. Boyes livlösa kropp hittades vilande mot en sten på en kulle med skogen framför sig och stadens kuliss i bakgrunden. Men först hade hon levt och skapat stor poesi, skrivit banbrytande romaner, varit en aktiv socialistisk skribent samt levt ett, för tiden kriminellt, lesbiskt kärleksliv.
Vi fortsätter vår porträttserie med kvinnor som på olika sätt gått före oss i den feministiska kampen och idag har turen kommit till Karin Boye.
Karin Boye föddes 1900 i Göteborg, avlade studentexamen i Stockholm och studerade därefter språk och litteratur vid Uppsala universitet. Mest känd var Boye som poet men hon skrev också ett flertal romaner, noveller och artiklar. Hennes mest kända verk är en dystopisk science fiction-roman, Kallocain.
Under studietiden blev Karin Boye 1925 medlem i den då nystartade Uppsalasektionen av det internationella socialistiska studentförbundet Clarté. Enligt vännerna från den här tiden var Boye imponerande påläst politiskt och hennes socialistiska övertygelse var djup och äkta. I en uppsats från Clartétiden kritiserar hon det kapitalistiska frihetsbegreppet och i ett annat verk behandlar hon människors villkor i det själlösa kapitalistiska samhället. Under tidigt 30-tal upphör Boye sitt politiska engagemang i Clarté. Efter en resa i Sovjetunionen och vad som framkommit om Stalins utrensningar hade hennes tvivel på socialismens praktiska tillämpning i Sovjetunionen börjat gro. I Boyes dystopiska roman Kallocain riktas hennes protester mot totalitära samhällen och har oftast tolkats som en beskrivning av en nazistisk och fascistisk stat. Boken kan dock också ses som en uppgörelse med tidigare anhängare av Sovjetsystemet.
Karin Boye var också engagerad i kvinnosaksfrågan. Boyes syn på kvinnans ställning i samhället förändrades och utvecklads genom åren. På 1920-talet strävade Boye, tillsammans med många andra kvinnor, för ökade rättigheter och jämställdhet mellan könen. Den unga Boye ansåg på den här tiden att kvinnosakens mål var att nå upp till mannens nivå. Detta innebar att man fick överta manliga värderingar för att få tillträde till männens värld. 30-talets vitalistiska strömningar gjorde intryck på Karin Boye. Under den här tiden utforskar Boye det kvinnliga psyket och ansåg att de viktigaste uppgifterna för kvinnan är att tillvarata det egna könets speciella kvaliteter, att öka solidariteten mellan kvinnor, att arbeta tillsammans för ett bättre samhälle, för världsfred och gemenskap. Med tiden lyckades Karin Boye att sammanföra dessa två, till synes motsägelsefulla, kvinnoideal med varandra. I senare verk anser Boye fortfarande att det är viktigt att uppvärdera kvinnliga sysslor och egenskaper, men betonar samtidigt vikten av att kvinnor måste ha sin självständiga uppgift.
Under år 1932-1933 bodde Karin Boye i Berlin för att genomgå psykoanalys. Den här tiden kom att prägla Boye och det var i Berlin hon tog steget att leva mer öppet med sin homosexualitet. Under Berlinåret bröt hon med sitt äktenskap med Leif Björk, en man hon träffat genom Clarté. En tid efter att Boye kommit hem bjöd hon över en ung tysk-judisk kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat och förfört (Boyes egna ord) i Berlin. Dessa två kvinnor kom att leva med varandra i princip fram till Boyes död. Det fanns dock en annan kvinna, Anita Nathorst, som Karin Boye träffat redan som mycket ung och fördjupat sin relation med under studietiden i Uppsala. Kärleken till Anita blev dock aldrig besvarad. Det var för att ta hand om Anita Nathorst, som var sjuk i cancer, som Karin Boye var i Alingsås i april 1941. En månad efter att Karin Boye dog tog hennes käresta Margot Hanel även hon sitt liv. I augusti samma år dog Anita Nathorst i sin sjukdom.
”Om någon stjärna lossnar och segnar vit genom luften, då fyller hon, sägs det, var bön, som når den korta glimrande banan. Jag väntar och väntar. Det är april, en ljum och lyhörd natt i april, då gräset växer och stjärnorna lyssna – de gå så lugna i natt sin väg, och ingen enda snavar och faller! Men om jag somnar, så gör det allsintet: sliter en stjärna sig lös i natt, så måste hon känna min bön, var hon sjunker, fastän jag sover – ty hela den tysta, tysta natten är hela den vida, vida rymden alldeles full av min enda önskan!” (Önskenatt ur diktsamlingen Moln 1922).