Skip to main content

Kvinnorna som gått före oss – Louise Michel

Skrivet av alingsas den . Postad i aktuellt, Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp, Nyheter. Inga kommentarer till Kvinnorna som gått före oss – Louise Michel

Louise Michel 1830-1905. ”The Red Virgin”.

Louise Michel var en fransk feminist, anarkist, författare, lärare och en ledargestalt under Pariskommunen 1871. Hon föddes utom äktenskapet, på slottet Vroncourt där modern var kammarjungfru. Med största sannolikhet var det sonen i slottsfamiljen som var pappa till Louise. De förmodade farföräldrarna kostade på Louise en gedigen utbildning.

Louise fick sin lärarexamen 1852 och efter några år fick hon en tjänst i Montmartre, en fattig stadsdel i Paris, där hennes starka rättvisepatos fick ännu mer kraft. Hon blev starkt berörd av de enorma sociala orättvisor hon såg där. Som lärare tog hon ställning, bl.a. vägrade hon be morgonbön med eleverna för den dåvarande kejsaren, Napoleon den tredje, däremot sjöngs Marseljäsen varje dag i klassen.

Louise hade sedan unga år brevväxlat med den kände romanförfattaren Victor Hugo och deras kontakt intensifierades under den här tiden. Louise skrev själv bl.a. poesi och texter av naturvetenskaplig och politisk karaktär. Och inte minst sina memoarer, Mémoires de Louise Michel (1886) i engelsk översättning The Red Virgin: Memoirs Of Louise Michel. Smeknamnet La vierge rouge (The Red Virgin) lär hon ha fått redan i unga år.

1871 blev Louise Michel en förgrundsfigur inom feminismen i Frankrike. Det var oroliga tider, kejsaren hade förklarat krig mot Preussen, förlorat och blivit tillfångatagen. Adolph Thiers installerades som regeringschef och regeringen flyttade till Versailles. Nationalgardet lierade sig med de upproriska, fattiga människorna i Montmartre. Där fanns också kanoner och andra vapen gömda som togs över av de boende och 18 mars 1871 utropade de la Commune.

Louise Michel blev en av förgrundsfigurerna i la Commune, hon fanns med i Centralkommittén, varifrån kommunen organiserades. Kommunens viktigaste budskap var ”Skola för alla, flickor och pojkar! En sekulariserad skola utan religion! Kyrkans skiljande från staten! Arbete till alla! Arbetskooperativ! Lika lön för lika arbete!  Sjukvård åt alla!

Förutom sina organisatoriska uppdrag i Centralkommittén organiserade Louise kvinnorna i olika arbetskooperativ. Syateljéer, matlag, sjukvård var några av de kooperativ som inrättades i stadens alla kvarter. Louise ville också ge de prostituerade kvinnorna upprättelse, hon menade att prostitutionen inte varit ett fritt val från dessa kvinnors sida, de var helt enkelt tvungna att försörja sig. Hon genomdrev bl.a. att de prostituerade fick bli sjukvårdare trots att det ansågs att bara ”rena händer” fick förbinda de sårade.

Louise Michel var också ambulansförare och deltog aktivt i försvaret av kommunen. Barrikaderna som upprättats mot kommunens fiender i Versailles försvarades tappert och bland många andra föll också Louises käraste, Theofille Ferret, för en kula.

Den 21 maj inleddes den blodiga veckan då la Commune anfölls från olika håll. Tyskarna belägrade fortfarande Paris. Tiotusentals människor dödades och många tillfångatogs. Marianne, Louises mor, var en av de som fängslades. Louis överlämnade sig då till ”Versaillesfolket”. Hon dömdes till deportation, själv ville hon dömas till döden då hon ville anses lika skyldig till ”att vilja ha social rättvisa” som de andra som arkebuserats.

Louise deportation gick redan i oktober samma år till Nya Kaledonien. Väl där använde hon sin tid till att lära sig kanakernas språk och hon inspirerade dem till att göra uppror mot kolonialmakten. Hon skrev också texter där hon beskrev kanakernas seder och bruk.

1886 återkom Louise till Frankrike. Hon fortsatte protestera mot orättvisorna och fängslades flera gånger för sitt deltagande i manifestationer. Det sägs att vid ett tillfälle fanns det ingen fana i protesttåget, då rev Louise av ett stycke av sin svarta underkjol och satte på ett kvastskaft. Det påstås vidare att det är därför anarkisterna fortfarande använder en svart fana.

Märkligt nog var Louise Michel inte för allmän rösträtt, ”det blir bara nya hierarkier” menade hon. Revolutionen måste hållas levande! Av både män och kvinnor.

Louise Michel avled 1905 efter ett intensivt liv som föregångare på många områden men tyvärr har hon blivit dåligt uppmärksammad och uppskattad av efterföljande feminister! Dock finns det många konkreta minnen av henne på olika håll i Frankrike. Många franska grundskolor är namngivna efter Louise Michel tack vare hennes pedagogiska gärning. I Levallois-Perret, i norra Frankrike, är hon förevigad genom en bronsstaty, i Paris har hon fått en metrostation uppkallad efter sig och 2004 döptes Square Willette, vid foten av den berömda Sacre-Coeur om till Square Louise Michel.

För den intresserade så finns förutom ovan nämnda memoarer, filmen Louise Michelle La Rebelle från 2008 och seriealbumet The Red Virgin and the Vision of Utopia från 2016, båda handlar om Michels liv.

/ Christina Hermansson Plaçon 

Kvinnorna som gått före oss – Rosa Luxemburg

Skrivet av alingsas den . Postad i aktuellt, Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp, Nyheter. Inga kommentarer till Kvinnorna som gått före oss – Rosa Luxemburg

Rosa Luxemburg 1871 – 1919

Rosa Luxemburg är en av socialismens mest omnämnda och välkända personer. Genom sina politiska skrifter, politiska kamp och vackra språk har hon skrivit in sig i historien och är fortfarande en ständigt närvarande politisk varelse inom dagens socialistiska rörelser.

Hon föddes i Polen 1871, under en tid då delar av Polen tillhörde det ryska kejsardömet, och efter ett liv av politisk kamp mördades hon 15 januari 1919 i Tyskland av paramilitära frikårer. Olika socialistiska riktningar har gjort anspråk på att bygga vidare på delar av hennes politiska gärning och tankar. Det som särskilt kännetecknar hennes politiska arbete är en väg bortom den reformistiska socialdemokratin och sovjetkommunismen. Hon presenterar ett revolutionärt marxistisk alternativ med demokratin ständigt i centrum. Det var inte för intet som hon kallades för ”Röda Rosa”.

Som femte och yngsta barnet i en judisk familj föddes Rosa Luxemburg den 5 mars 1871 i den polska staden Zamość. Två år senare valde familjen att flytta till Warszawa för att barnen skulle få en bättre skolgång än den på den polska landsbygden. Redan från födsel hade Rosa kroppsliga besvär, hon var kortväxt och efter en höftsjukdom vid femårsålder fick hon svårigheter att gå. Hela hennes liv präglades av hälta och fysiska besvär.

Att Rosa hade läshuvud och språklig begåvning märktes tidigt. Skolgången klarade hon bra och särskilt litteraturintresset väcktes i tidig ålder. Ett intresse som tidigt i livet ledde in henne i politiska och antiryska grupper. Således blev hon 1886, bara 15 år gammal, medlem i arbetarpartiet ”Proletariatet” vars ledare hade avrättats och partiet upplösts efter en storstrejk 1882. Rosas problem med statlig förföljelse och repression präglade hela hennes politiska liv och som medlem i en av Proletariatets undergrupper tvingades hon 1889 fly till Schweiz för att inte gripas av polsk polis efter att ha organiserat en generalstrejk för Polens självständighet.

I Schweiz, på universitet i Zürich, Rosa tog examen i nationalekonomi efter att först ha studerat naturvetenskap. Hon var inte ensam om att leva som exil-socialist i Schweiz, och genom kontakten med andra exil-socialister träffade hon Leo Jogiches som hon fram till 1907 levde med i en stormig kärleksrelation. Kärleksparet grundade tillsammans det antinationalistiska partiet Kungariket Polens socialdemokrati.

Genom ett skenäktenskap med Gustav Lübeck fick hon tyskt medborgarskap 1898 och flyttade så till Berlin. Samma år blev hon medlem i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) där hon tidigt engagerade sig i partiets radikala falang. Hennes agiterande för en mer revolutionär samhällsomvandling låg till grund för den konflikt som skapades mellan Luxemburg och SPDs ledare Karl Kautsky som förespråkade en reformistisk politik. Men trots denna konflikt och trots de trakasserier hon fick utstå inom partiet för att hon var judinna, blev Rosa Luxemburg en central gestalt inom SPD.

Första fängelsedomen kom i juni 1904 då hon dömdes för ärekränkning av kejsare Vilhelm II. Redan året därpå fängslades hon igen efter att hon deltagit i den första, men misslyckade, ryska revolutionen. Hon släpptes dock mot borgen. Under åren 1904 – 1906 skapades bilden av henne som en karismatisk talare då hon reste runt i landet för att agitera för nödvändigheten av internationalism och solidaritet inom arbetsrörelsen.

Luxemburgs förhållningssätt till tyska socialdemokratin och hennes medlemskap i partiet blev mer och mer problematiskt som ett resultat av partiets reformistiska politik och ökade centralistiska partiorganisering. Brytningen med SPD blev total 1914 när kriget bröt ut och partiet fullt ut gav sitt stöd till första världskriget. Socialdemokraternas beslut var det absoluta sveket enligt Luxemburg som såg den växande nationalismen och krigshetsen som en dödförklaring av den internationalism och solidaritet hon kämpat för.

Rosa hamnade därefter i en depression och övervägde självmord, men kriget och den personliga krisen fick istället motsatt effekt. Rosas kamplust väcktes åter till liv och nådde nya höjder. År 1916 bildade hon tillsammans med Karl Liebknecht, Leo Jogiches och Clara Zetkin Spartacusförbundet där de genom illegala antikrigsbroschyrer agiterade för att organisera det tyska proletariatet i en krigsstrejk. Återigen resulterade hennes politiska kamp i att hon i juni 1916 fängslades efter en antikrigsdemonstration i Berlin och domen blev två och ett halvt års fängelse.

Under fängelsetiden smugglades Rosa Luxemburgs brev och skrifter ut och publicerades illegalt. Flertalet av dessa skrifter har präglat hennes eftermäle och handlar om kritik mot Lenin och det ryska kommunistpartiets styre. Efter oktoberrevolutionen sammanfattade hon sin kritik i boken Den ryska revolutionen. Hennes kritik handlar om att den centralisering av makt som förespråkades inom det ryska kommunistpartiet motverkar fritt tänkande och demokrati.

Rosa Luxemburgs teoretiserande och politiska skrifter präglas just av en strävan efter en socialism som byggs av och för folket. Socialismen var enligt Luxemburg något som byggdes upp och enbart kunde införas underifrån, inte genom toppstyrning och allt för snäv maktcentralisering. Genom att ständigt lyfta fram vikten av ekonomisk, politisk och social demokratisering av människors liv, samt vikten av internationell solidaritet är hon än idag en viktig teoretiker för att diskutera vår politiska samtid. Målet för Luxemburg var en kamp mot kapitalismen och det krävdes en internationell socialism snarare än en nationell kamp.

Luxemburg kämpade för att skapa en förståelse hos massorna för masstrejken som det viktigaste vapnet för demokratisering av samhället och införandet av socialism. Genom sin ständiga kamp för att stärka kvinnors makt och roll inom den socialistiska rörelsen var och är hon en central gestalt för kvinnors frigörelse. Hon lyfte ständigt fram vikten av att kvinnors frigörelse måste vara en del av arbetarrörelsens frigörelse.

Det kända Spartakistupproret var den resning som Luxemburg och Karl Liebknecht blev ledare för och deltog i efter Tysklands sammanbrott i första världskriget, 1919. Det skulle komma att bli Luxemburg och Liebknechts sista kamp efter att upproret blodigt krossades på order av den socialdemokratiska regeringen. Spartakistupproret var dock ett misstag enligt Luxemburg, då hon ansåg att arbetarna saknade soldaternas och böndernas nödvändiga stöd. Hennes linje var att mer agitation och demonstrationer krävdes i Tyskland för att stärka folkets revolutionära vilja och därefter skulle tiden vara mogen. Dock gynnade omständigheterna inte Luxemburg och hon fick ta på sig ledarskapet för upproret och greps den 15 januari av soldater från frikåren Garde-Kavallerie-Schützendivision. Efter att ha torterats avrättades Rosa Luxemburg i en bil genom ett skott i huvudet. Hennes döda kropp dumpades sedan i Landwehrkanal där den hittades först fyra månader senare.

Efter Luxemburgs död lever hennes minne vidare, både då och nu. Trots konflikten och kritiken av Lenin kallade han henne för ”arbetarklassens örn” och 1969 uppkallades ett torg i Östberlin till hennes minne, Rosa-Luxemburg-Platz . På Lichtensteinbron där hennes kropp dumpades i kanalen finns idag ett monument och varje år hedras Rosa Luxemburg den andra söndagen i januari genom en marsch och minnesstund vid hennes och Karl Liebknechts gravar på Friedrichsfeldekyrkogården i Berlin.

Rosa Luxemburgs liv och politiska gärning är omöjlig att sammanfatta i en så här kort text, men vi hoppas den ändå kan ge en inblick i vem Rosa Luxemburg var som person och politisk varelse.

För den intresserade kommer detta urval av viktiga politiska skrifter av Rosa Luxemburg för fortsatt läsning:

Massaktion och revolution

Masstrejk, parti och fackföreningar

Den ryska revolutionen

Socialdemokratins kris

Brev från fängelset

Den som vill veta mer om hennes liv och politiska betydelse för dagens socialistiska rörelse rekommenderas Drömmen om det röda av Nina Björk.

Kvinnorna som gått före oss – Karin Boye

Skrivet av alingsas den . Postad i Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp, Nyheter. Inga kommentarer till Kvinnorna som gått före oss – Karin Boye

Karin Boye 1900-1941

För 80 år sedan i år, just när knoppar brister, den 23 april 1941 valde Karin Boye att avsluta sitt liv i stadsdelen Nolby i Alingsås. Boyes livlösa kropp hittades vilande mot en sten på en kulle med skogen framför sig och stadens kuliss i bakgrunden. Men först hade hon levt och skapat stor poesi, skrivit banbrytande romaner, varit en aktiv socialistisk skribent samt levt ett, för tiden kriminellt, lesbiskt kärleksliv.

Vi fortsätter vår porträttserie med kvinnor som på olika sätt gått före oss i den feministiska kampen och idag har turen kommit till Karin Boye.

Karin Boye föddes 1900 i Göteborg, avlade studentexamen i Stockholm och studerade därefter språk och litteratur vid Uppsala universitet. Mest känd var Boye som poet men hon skrev också ett flertal romaner, noveller och artiklar. Hennes mest kända verk är en dystopisk science fiction-roman, Kallocain.

Under studietiden blev Karin Boye 1925 medlem i den då nystartade Uppsalasektionen av det internationella socialistiska studentförbundet Clarté. Enligt vännerna från den här tiden var Boye imponerande påläst politiskt och hennes socialistiska övertygelse var djup och äkta. I en uppsats från Clartétiden kritiserar hon det kapitalistiska frihetsbegreppet och i ett annat verk behandlar hon människors villkor i det själlösa kapitalistiska samhället. Under tidigt 30-tal upphör Boye sitt politiska engagemang i Clarté. Efter en resa i Sovjetunionen och vad som framkommit om Stalins utrensningar hade hennes tvivel på socialismens praktiska tillämpning i Sovjetunionen börjat gro. I Boyes dystopiska roman Kallocain riktas hennes protester mot totalitära samhällen och har oftast tolkats som en beskrivning av en nazistisk och fascistisk stat. Boken kan dock också ses som en uppgörelse med tidigare anhängare av Sovjetsystemet.

Karin Boye var också engagerad i kvinnosaksfrågan. Boyes syn på kvinnans ställning i samhället förändrades och utvecklads genom åren. På 1920-talet strävade Boye, tillsammans med många andra kvinnor, för ökade rättigheter och jämställdhet mellan könen. Den unga Boye ansåg på den här tiden att kvinnosakens mål var att nå upp till mannens nivå. Detta innebar att man fick överta manliga värderingar för att få tillträde till männens värld. 30-talets vitalistiska strömningar gjorde intryck på Karin Boye. Under den här tiden utforskar Boye det kvinnliga psyket och ansåg att de viktigaste uppgifterna för kvinnan är att tillvarata det egna könets speciella kvaliteter, att öka solidariteten mellan kvinnor, att arbeta tillsammans för ett bättre samhälle, för världsfred och gemenskap. Med tiden lyckades Karin Boye att sammanföra dessa två, till synes motsägelsefulla, kvinnoideal med varandra. I senare verk anser Boye fortfarande att det är viktigt att uppvärdera kvinnliga sysslor och egenskaper, men betonar samtidigt vikten av att kvinnor måste ha sin självständiga uppgift.

Under år 1932-1933 bodde Karin Boye i Berlin för att genomgå psykoanalys. Den här tiden kom att prägla Boye och det var i Berlin hon tog steget att leva mer öppet med sin homosexualitet. Under Berlinåret bröt hon med sitt äktenskap med Leif Björk, en man hon träffat genom Clarté. En tid efter att Boye kommit hem bjöd hon över en ung tysk-judisk kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat och förfört (Boyes egna ord) i Berlin. Dessa två kvinnor kom att leva med varandra i princip fram till Boyes död. Det fanns dock en annan kvinna, Anita Nathorst, som Karin Boye träffat redan som mycket ung och fördjupat sin relation med under studietiden i Uppsala. Kärleken till Anita blev dock aldrig besvarad. Det var för att ta hand om Anita Nathorst, som var sjuk i cancer, som Karin Boye var i Alingsås i april 1941. En månad efter att Karin Boye dog tog hennes käresta Margot Hanel även hon sitt liv. I augusti samma år dog Anita Nathorst i sin sjukdom.

”Om någon stjärna lossnar och segnar vit genom luften, då fyller hon, sägs det, var bön, som når den korta glimrande banan. Jag väntar och väntar. Det är april, en ljum och lyhörd natt i april, då gräset växer och stjärnorna lyssna  – de gå så lugna i natt sin väg, och ingen enda snavar och faller!   Men om jag somnar, så gör det allsintet: sliter en stjärna sig lös i natt, så måste hon känna min bön, var hon sjunker, fastän jag sover  – ty hela den tysta, tysta natten är hela den vida, vida rymden alldeles full av min enda önskan!”  (Önskenatt ur diktsamlingen Moln 1922).

 

Kvinnorna som gått före oss – Ada Konstantia Nilsson

Skrivet av alingsas den . Postad i Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp, Nyheter. Inga kommentarer till Kvinnorna som gått före oss – Ada Konstantia Nilsson

Vi fortsätter vår porträttserie med kvinnor som på ett eller annat sätt varit förebilder eller föregångare i den feministiska kampen. Idag har turen kommit till Ada Nilsson, en av Sveriges första kvinnliga läkare, rösträttskvinna och fredsaktivist. Ada var också grundare av och aktiv i den s.k. Fogelstadsgruppen, precis som Kerstin Hesselgren som presenterades i vårt förra porträtt.

Ada Konstantia Nilsson 1872-1964

 Född i Ulricehamn kom Ada Nilsson vid 13 års ålder till Stockholm för att studera. Eftersom flickor inte hade rätt att avlägga studentexamen vid statliga gymnasier förrän 1927, tog Ada sin studentexamen som privatist. År 1888 hade Karolina Widerström som första kvinna avlagt läkarexamen i Sverige och berett vägen för en rad kvinnliga pionjärerna inom läkaryrket. Ada Nilsson var en av dessa och hon blev år 1900 medicine licentiat vid Karolinska Institutet i Stockholm. Tyvärr var samhället ännu inte redo för kvinnliga läkare, fram till 1925 nekades de inneha statliga tjänster. Ada Nilsson öppnade då sin egen praktik efter specialiststudier i gynekologi i Tyskland. 1912 förlade hon praktiken till sitt hem i Gamla stan och snart blev hemmet en samlingspunkt för tidens radikala män och kvinnor men också för behövande av olika slag. Hög och låg var lika välkommen hos Ada. Bland de mer kända patienterna fanns Selma Lagerlöf och Albert Engström. Kampen för att få utöva sitt yrke fullt ut ledde henne till att 1916 bilda Kvinnliga läkares kommitté. Kommittén bytte 1969 namn till Kvinnliga läkares förening och är fortfarande aktiv.

Som läkare och debattör utgick Ada Nilssons engagemang alltid ifrån ett genusperspektiv. Hennes intresse rörde bl.a. frågor som avskaffandet av legal prostitution, sexualupplysning och kvinnors rätt till abort. Hon propagerade för preventivmedel och barnbegränsning. Då ska vi veta att preventivmedel var förbjudna i Sverige fram till 1934. Hon tog också ställning i frågan om homosexualitet som i Sverige var en kriminell handling fram till 1944. Ada Nilsson ansåg emellertid att ingen var fördärvad eller borde misstänkliggöras på grund av sin sexuella läggning. Själv hade hon ett livslångt förhållande med Honorine Hermelin, rektor på Fogelstads Kvinnliga Medborgarskola. De träffades på Fogelstad 1921 och deras kärlek övergick med tiden till en livslång vänskap som varade fram till Adas död 1964. Många av tidens intellektuella frisinnade kvinnor levde i samkönade förhållanden där skiljelinjen mellan kärlek och vänskap många gånger var hårfin. Dessa kvinnor, radikala med tidens mått mätt, behöll oftast för sig själva den verkliga karaktären av sina förhållanden. Denna kvinnliga tvåsamhet var inte stigmatiserad av samhället, det var accepterat att kvinnor kunde bo ihop av ekonomiska, praktiska eller vänskapsskäl. För många av kvinnorna innebar det att de kunde leva ett friare liv utan en mans förmyndarskap.

Men hur förhöll sig då Ada Nilsson politiskt?

Ada Nilsson var 1914 en av grundarna till föreningen Frisinnade kvinnor som sedermera fick namnet Frisinnade kvinnors riksförbund. I upplysningssyfte anordnade förbundet kurser, föredrag, diskussionskvällar m.m. för kvinnor. Termen frisinnade betydde på den tiden att man var radikalt liberal med krav på samhällsreformer av olika slag. Ada Nilsson arbetade hårt på att vrida de frisinnade mer åt vänster och med tiden kom förbundet mycket riktigt att skilja sig mer och mer från tidens liberala partier. Det närmade sig istället de socialdemokratiska kvinnorna och till förbundet sällade sig också många kvinnor från dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP). Socialdemokraterna, som kommit till makten 1932, kom att stå för det moderna projektet med bl.a. folkhemsidén och en rad sociala reformer, bl.a. mödrar- och barnavård, några av Ada Nilssons hjärtefrågor. Ada ville emellertid vara partipolitiskt obunden och ville inte se sig varken som socialdemokrat eller kommunist. Men hon var ordförande i Radikala föreningen i Stockholm och vice ordförande i Svenska kvinnors Vänsterförbund (SKV) fram till 1950 då hennes syn svek henne.

 

Ada Nilsson var på många sätt en nyckelperson inom Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga medborgarskolan mellan 1925-1954. Hon var ansvarig utgivare för gruppens veckotidning Tidevarvet och medverkade flitigt i tidningen. Hennes driv och engagemang i samhällsfrågor var en förebild för många kvinnor, bl.a. för den tio år yngre Elin Wägner. Wägners roman Helga Wisbeck från 1913 bär drag av Ada Nilsson och hennes yrkesliv.

 

Ada Nilsson framstår som starkt engagerad, många gånger arg, men samtidigt generös både med pengar, tid och med hjälp till alla de som kunde behöva henne. Att sörja för sig själv och sin ålderdom glömde hon däremot helt bort. Ladorna var tomma när hon slutade arbeta och fattig och nästan blind drog hon sig tillbaka och levde på Fogelstad tillsammans med vännen Honorine Hermelin.

För den som besöker Östermalmstorgs tunnelbanestation finns Ada Nilsson och hennes fyra Fogelstadskamrater att beskåda, inristade i betong. De utgör en del av Siri Derkerts konstverk Kvinnosaken, freds- och miljörörelsen. Konstverket består av två 145 meter långa och 3,5 meter höga paneler av naturbetong och skapades  1961–1965. När hennes eget liv och konstnärskap befunnit sig i kris, fann Siri Derkert i början av 40-talet en fristad på Kvinnliga medborgarskolan och i konstverket har hon förevigat dessa kvinnor som betytt så mycket för henne.

Kvinnorna som gått före oss – Kerstin Hesselgren

Skrivet av alingsas den . Postad i Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp, Nyheter. Inga kommentarer till Kvinnorna som gått före oss – Kerstin Hesselgren

Vår serie med porträtt av kvinnor, som på ett eller annat sätt varit förebilder eller föregångare i den feministiska kampen, fortsätter. Idag är det dags för Kerstin Hesselgren, utbildad sjuksköterska, fältskär och skolkökslärarinna men också riksdagsledamot och delegat i Nationernas förbund, numera FN. Kerstin Hesselgren har med rätta kallats ”Kerstin den första”.

Kerstin Hesselgren 1872-1962 

Hösten 1921 ägde det första demokratiska riksdagsvalet rum i Sverige där kvinnor var såväl röstberättigade som valbara. Fem kvinnor valdes detta år in i Sveriges Riksdag: Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin, Agda Östlund och Kerstin Hesselgren. Kerstin Hesselgren var den första och enda kvinnan att ta plats i riksdagens första kammare. Riksdagen bestod på den tiden av två kamrar och första kammarens ledamöter utsågs av landstingen och andra kammarens ledamöter var direktvalda av de röstberättigade. Hesselgren valdes in på mandat för Liberala samlingspartiet med stöd av Socialdemokraterna. En kvinnas närvaro i riksdagen gav talmannen visst huvudbry men han bestämde sig snabbt för att en kvinna är ingen kvinna och fortsatte tilltala ledamöterna med ”mina herrar”.

Hesselgren var en mycket bra talare och respekterad för sina kunskaper och klokhet. I sin politiska gärning förde hon upp nya frågor på dagordningen i riksdagen, bl.a. kvinnors utbildning, rätt till statliga tjänster, lika lön för män och kvinnor, sexualupplysning och preventivmedel.

Kerstin Hesselgren var också en av grundarna av Svenska Kvinnors Vänsterförbund och valdes 1931 till dess ordförande. SKV är ett partipolitiskt obundet, feministiskt och pacifistiskt kvinnoförbund med hjärtat till vänster. Det är fortfarande aktivt. Hesselgren engagemang för fred och internationella frågor förde henne även till Nationernas förbund, nuvarande FN, där hon som Sveriges första kvinnliga delegat främst arbetade med sociala frågor som rörde kvinnor och barn.

Yrkesmässigt intresserade sig Kerstin Hesselgren för områden som ledde till att hon som landets första kvinna fick tjänster som inspektris. Hon tog sig an olägenheter som fukt, mögel och ohyra i bostäder, inspekterade hygien i skolkök och kontrollerade säkerhet och andra arbetsförhållanden på arbetsplatser runt om i landet.

Kerstin Hesselgren tillhörde också den s.k. Fogelstadgruppen. Denna grupp, bestående av förutom Hesselgren, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner, grundade Kvinnliga medborgarskolan på gården Fogelstad i Sörmland, en folkhögskola för kvinnor som drevs mellan åren 1925 till 1954. Under årens lopp deltog hundratals kvinnor i skolans undervisning, lyssnade på föreläsningar och diskuterade kvinnor och kvinnors villkor inom samhällets alla områden. Gruppen medverkade också flitigt i veckotidningen Tidevarvet som 1923-1936 gavs ut av Frisinnade kvinnors riksförbund. Tidningen hade en politisk-kulturell karaktär med artiklar som rörde litteratur, kultur och olika samhällsfrågor, som exempelvis abort, prostitution och äktenskapslagstiftning. Tidningen tog även ställning i internationellt politiska frågor och fördömde både nazism och stalinism, många gånger sett utifrån ett kvinnoperspektiv. Författaren och rösträttskämpen Elin Wägner, som några år var redaktör, publicerade flera noveller i tidningen. Dagsaktuella Elin Wägner har varit föremål för flera uppmärksammade biografier nu under senare år, senast den av Ulrika Knutson, Den besvärliga Elin Wägner från 2020.

1987 inrättade riksdagen en gästprofessur till hennes minne. Innehavaren av professuren skall vara en utländsk kvinnlig framstående forskare inom området humaniora och samhällsvetenskap. År 2021 innehas gästprofessuren av Sujata Patel, professor i politisk sociologi vid Shimla, Indian Institute of Advanced Study, India. Hon kommer under sin tid i Sverige vara verksam vid Umeå universitet.

 

Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp: Clara Zetkin

Skrivet av alingsas den . Postad i Debattartiklar, Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp, Nyheter. Inga kommentarer till Kvinnorna som gått före oss – 100 år av feministisk kamp: Clara Zetkin

Idag inleder vi vår serie av porträtt av viktiga kvinnor i kvinnokampen och vem passar då bättre än Clara Zetkins som faktiskt var den som 1910 var initiativtagare till internationella kvinnodagen.

Clara Zetkin (1857-1933) var en tysk socialdemokrat, senare kommunist, kvinnorättskämpe och en av de mest framträdande kvinnorna inom den socialistiska rörelsen i Europa på sin tid. Hon kämpade bland annat för kvinnors rösträtt, kvinnors rätt till arbete, lika lön, offentlig barnomsorg, rätten till skilsmässa och abort.

Så här lät det under ett av hennes berömda tal under den Andra Internationalen 1889 i Paris:

”De som har mänsklighetens frigörelse inskrivet i sin fana bör inte fördöma halva mänskligheten till politiskt och socialt slaveri. Liksom mannen är underkuvad kapitalisten är kvinnan underkuvad mannen; och hon kommer att förbli underkuvad om hon fortsätter att vara ekonomiskt beroende. Arbete är grundförutsättningen för kvinnans ekonomiska självständighet.”