Kvinnorna som gått före oss – Ada Konstantia Nilsson
Vi fortsätter vår porträttserie med kvinnor som på ett eller annat sätt varit förebilder eller föregångare i den feministiska kampen. Idag har turen kommit till Ada Nilsson, en av Sveriges första kvinnliga läkare, rösträttskvinna och fredsaktivist. Ada var också grundare av och aktiv i den s.k. Fogelstadsgruppen, precis som Kerstin Hesselgren som presenterades i vårt förra porträtt.
Ada Konstantia Nilsson 1872-1964
Född i Ulricehamn kom Ada Nilsson vid 13 års ålder till Stockholm för att studera. Eftersom flickor inte hade rätt att avlägga studentexamen vid statliga gymnasier förrän 1927, tog Ada sin studentexamen som privatist. År 1888 hade Karolina Widerström som första kvinna avlagt läkarexamen i Sverige och berett vägen för en rad kvinnliga pionjärerna inom läkaryrket. Ada Nilsson var en av dessa och hon blev år 1900 medicine licentiat vid Karolinska Institutet i Stockholm. Tyvärr var samhället ännu inte redo för kvinnliga läkare, fram till 1925 nekades de inneha statliga tjänster. Ada Nilsson öppnade då sin egen praktik efter specialiststudier i gynekologi i Tyskland. 1912 förlade hon praktiken till sitt hem i Gamla stan och snart blev hemmet en samlingspunkt för tidens radikala män och kvinnor men också för behövande av olika slag. Hög och låg var lika välkommen hos Ada. Bland de mer kända patienterna fanns Selma Lagerlöf och Albert Engström. Kampen för att få utöva sitt yrke fullt ut ledde henne till att 1916 bilda Kvinnliga läkares kommitté. Kommittén bytte 1969 namn till Kvinnliga läkares förening och är fortfarande aktiv.
Som läkare och debattör utgick Ada Nilssons engagemang alltid ifrån ett genusperspektiv. Hennes intresse rörde bl.a. frågor som avskaffandet av legal prostitution, sexualupplysning och kvinnors rätt till abort. Hon propagerade för preventivmedel och barnbegränsning. Då ska vi veta att preventivmedel var förbjudna i Sverige fram till 1934. Hon tog också ställning i frågan om homosexualitet som i Sverige var en kriminell handling fram till 1944. Ada Nilsson ansåg emellertid att ingen var fördärvad eller borde misstänkliggöras på grund av sin sexuella läggning. Själv hade hon ett livslångt förhållande med Honorine Hermelin, rektor på Fogelstads Kvinnliga Medborgarskola. De träffades på Fogelstad 1921 och deras kärlek övergick med tiden till en livslång vänskap som varade fram till Adas död 1964. Många av tidens intellektuella frisinnade kvinnor levde i samkönade förhållanden där skiljelinjen mellan kärlek och vänskap många gånger var hårfin. Dessa kvinnor, radikala med tidens mått mätt, behöll oftast för sig själva den verkliga karaktären av sina förhållanden. Denna kvinnliga tvåsamhet var inte stigmatiserad av samhället, det var accepterat att kvinnor kunde bo ihop av ekonomiska, praktiska eller vänskapsskäl. För många av kvinnorna innebar det att de kunde leva ett friare liv utan en mans förmyndarskap.
Men hur förhöll sig då Ada Nilsson politiskt?
Ada Nilsson var 1914 en av grundarna till föreningen Frisinnade kvinnor som sedermera fick namnet Frisinnade kvinnors riksförbund. I upplysningssyfte anordnade förbundet kurser, föredrag, diskussionskvällar m.m. för kvinnor. Termen frisinnade betydde på den tiden att man var radikalt liberal med krav på samhällsreformer av olika slag. Ada Nilsson arbetade hårt på att vrida de frisinnade mer åt vänster och med tiden kom förbundet mycket riktigt att skilja sig mer och mer från tidens liberala partier. Det närmade sig istället de socialdemokratiska kvinnorna och till förbundet sällade sig också många kvinnor från dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP). Socialdemokraterna, som kommit till makten 1932, kom att stå för det moderna projektet med bl.a. folkhemsidén och en rad sociala reformer, bl.a. mödrar- och barnavård, några av Ada Nilssons hjärtefrågor. Ada ville emellertid vara partipolitiskt obunden och ville inte se sig varken som socialdemokrat eller kommunist. Men hon var ordförande i Radikala föreningen i Stockholm och vice ordförande i Svenska kvinnors Vänsterförbund (SKV) fram till 1950 då hennes syn svek henne.
Ada Nilsson var på många sätt en nyckelperson inom Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga medborgarskolan mellan 1925-1954. Hon var ansvarig utgivare för gruppens veckotidning Tidevarvet och medverkade flitigt i tidningen. Hennes driv och engagemang i samhällsfrågor var en förebild för många kvinnor, bl.a. för den tio år yngre Elin Wägner. Wägners roman Helga Wisbeck från 1913 bär drag av Ada Nilsson och hennes yrkesliv.
Ada Nilsson framstår som starkt engagerad, många gånger arg, men samtidigt generös både med pengar, tid och med hjälp till alla de som kunde behöva henne. Att sörja för sig själv och sin ålderdom glömde hon däremot helt bort. Ladorna var tomma när hon slutade arbeta och fattig och nästan blind drog hon sig tillbaka och levde på Fogelstad tillsammans med vännen Honorine Hermelin.
För den som besöker Östermalmstorgs tunnelbanestation finns Ada Nilsson och hennes fyra Fogelstadskamrater att beskåda, inristade i betong. De utgör en del av Siri Derkerts konstverk Kvinnosaken, freds- och miljörörelsen. Konstverket består av två 145 meter långa och 3,5 meter höga paneler av naturbetong och skapades 1961–1965. När hennes eget liv och konstnärskap befunnit sig i kris, fann Siri Derkert i början av 40-talet en fristad på Kvinnliga medborgarskolan och i konstverket har hon förevigat dessa kvinnor som betytt så mycket för henne.