Etikett: Feminism

Karin Boye 1900-1941

För 80 år sedan i år, just när knoppar brister, den 23 april 1941 valde Karin Boye att avsluta sitt liv i stadsdelen Nolby i Alingsås. Boyes livlösa kropp hittades vilande mot en sten på en kulle med skogen framför sig och stadens kuliss i bakgrunden. Men först hade hon levt och skapat stor poesi, skrivit banbrytande romaner, varit en aktiv socialistisk skribent samt levt ett, för tiden kriminellt, lesbiskt kärleksliv.

Vi fortsätter vår porträttserie med kvinnor som på olika sätt gått före oss i den feministiska kampen och idag har turen kommit till Karin Boye.

Karin Boye föddes 1900 i Göteborg, avlade studentexamen i Stockholm och studerade därefter språk och litteratur vid Uppsala universitet. Mest känd var Boye som poet men hon skrev också ett flertal romaner, noveller och artiklar. Hennes mest kända verk är en dystopisk science fiction-roman, Kallocain.

Under studietiden blev Karin Boye 1925 medlem i den då nystartade Uppsalasektionen av det internationella socialistiska studentförbundet Clarté. Enligt vännerna från den här tiden var Boye imponerande påläst politiskt och hennes socialistiska övertygelse var djup och äkta. I en uppsats från Clartétiden kritiserar hon det kapitalistiska frihetsbegreppet och i ett annat verk behandlar hon människors villkor i det själlösa kapitalistiska samhället. Under tidigt 30-tal upphör Boye sitt politiska engagemang i Clarté. Efter en resa i Sovjetunionen och vad som framkommit om Stalins utrensningar hade hennes tvivel på socialismens praktiska tillämpning i Sovjetunionen börjat gro. I Boyes dystopiska roman Kallocain riktas hennes protester mot totalitära samhällen och har oftast tolkats som en beskrivning av en nazistisk och fascistisk stat. Boken kan dock också ses som en uppgörelse med tidigare anhängare av Sovjetsystemet.

Karin Boye var också engagerad i kvinnosaksfrågan. Boyes syn på kvinnans ställning i samhället förändrades och utvecklads genom åren. På 1920-talet strävade Boye, tillsammans med många andra kvinnor, för ökade rättigheter och jämställdhet mellan könen. Den unga Boye ansåg på den här tiden att kvinnosakens mål var att nå upp till mannens nivå. Detta innebar att man fick överta manliga värderingar för att få tillträde till männens värld. 30-talets vitalistiska strömningar gjorde intryck på Karin Boye. Under den här tiden utforskar Boye det kvinnliga psyket och ansåg att de viktigaste uppgifterna för kvinnan är att tillvarata det egna könets speciella kvaliteter, att öka solidariteten mellan kvinnor, att arbeta tillsammans för ett bättre samhälle, för världsfred och gemenskap. Med tiden lyckades Karin Boye att sammanföra dessa två, till synes motsägelsefulla, kvinnoideal med varandra. I senare verk anser Boye fortfarande att det är viktigt att uppvärdera kvinnliga sysslor och egenskaper, men betonar samtidigt vikten av att kvinnor måste ha sin självständiga uppgift.

Under år 1932-1933 bodde Karin Boye i Berlin för att genomgå psykoanalys. Den här tiden kom att prägla Boye och det var i Berlin hon tog steget att leva mer öppet med sin homosexualitet. Under Berlinåret bröt hon med sitt äktenskap med Leif Björk, en man hon träffat genom Clarté. En tid efter att Boye kommit hem bjöd hon över en ung tysk-judisk kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat och förfört (Boyes egna ord) i Berlin. Dessa två kvinnor kom att leva med varandra i princip fram till Boyes död. Det fanns dock en annan kvinna, Anita Nathorst, som Karin Boye träffat redan som mycket ung och fördjupat sin relation med under studietiden i Uppsala. Kärleken till Anita blev dock aldrig besvarad. Det var för att ta hand om Anita Nathorst, som var sjuk i cancer, som Karin Boye var i Alingsås i april 1941. En månad efter att Karin Boye dog tog hennes käresta Margot Hanel även hon sitt liv. I augusti samma år dog Anita Nathorst i sin sjukdom.

”Om någon stjärna lossnar och segnar vit genom luften, då fyller hon, sägs det, var bön, som når den korta glimrande banan. Jag väntar och väntar. Det är april, en ljum och lyhörd natt i april, då gräset växer och stjärnorna lyssna  – de gå så lugna i natt sin väg, och ingen enda snavar och faller!   Men om jag somnar, så gör det allsintet: sliter en stjärna sig lös i natt, så måste hon känna min bön, var hon sjunker, fastän jag sover  – ty hela den tysta, tysta natten är hela den vida, vida rymden alldeles full av min enda önskan!”  (Önskenatt ur diktsamlingen Moln 1922).

Vi fortsätter vår porträttserie med kvinnor som på ett eller annat sätt varit förebilder eller föregångare i den feministiska kampen. Idag har turen kommit till Ada Nilsson, en av Sveriges första kvinnliga läkare, rösträttskvinna och fredsaktivist. Ada var också grundare av och aktiv i den s.k. Fogelstadsgruppen, precis som Kerstin Hesselgren som presenterades i vårt förra porträtt.

Ada Konstantia Nilsson 1872-1964

 Född i Ulricehamn kom Ada Nilsson vid 13 års ålder till Stockholm för att studera. Eftersom flickor inte hade rätt att avlägga studentexamen vid statliga gymnasier förrän 1927, tog Ada sin studentexamen som privatist. År 1888 hade Karolina Widerström som första kvinna avlagt läkarexamen i Sverige och berett vägen för en rad kvinnliga pionjärerna inom läkaryrket. Ada Nilsson var en av dessa och hon blev år 1900 medicine licentiat vid Karolinska Institutet i Stockholm. Tyvärr var samhället ännu inte redo för kvinnliga läkare, fram till 1925 nekades de inneha statliga tjänster. Ada Nilsson öppnade då sin egen praktik efter specialiststudier i gynekologi i Tyskland. 1912 förlade hon praktiken till sitt hem i Gamla stan och snart blev hemmet en samlingspunkt för tidens radikala män och kvinnor men också för behövande av olika slag. Hög och låg var lika välkommen hos Ada. Bland de mer kända patienterna fanns Selma Lagerlöf och Albert Engström. Kampen för att få utöva sitt yrke fullt ut ledde henne till att 1916 bilda Kvinnliga läkares kommitté. Kommittén bytte 1969 namn till Kvinnliga läkares förening och är fortfarande aktiv.

Som läkare och debattör utgick Ada Nilssons engagemang alltid ifrån ett genusperspektiv. Hennes intresse rörde bl.a. frågor som avskaffandet av legal prostitution, sexualupplysning och kvinnors rätt till abort. Hon propagerade för preventivmedel och barnbegränsning. Då ska vi veta att preventivmedel var förbjudna i Sverige fram till 1934. Hon tog också ställning i frågan om homosexualitet som i Sverige var en kriminell handling fram till 1944. Ada Nilsson ansåg emellertid att ingen var fördärvad eller borde misstänkliggöras på grund av sin sexuella läggning. Själv hade hon ett livslångt förhållande med Honorine Hermelin, rektor på Fogelstads Kvinnliga Medborgarskola. De träffades på Fogelstad 1921 och deras kärlek övergick med tiden till en livslång vänskap som varade fram till Adas död 1964. Många av tidens intellektuella frisinnade kvinnor levde i samkönade förhållanden där skiljelinjen mellan kärlek och vänskap många gånger var hårfin. Dessa kvinnor, radikala med tidens mått mätt, behöll oftast för sig själva den verkliga karaktären av sina förhållanden. Denna kvinnliga tvåsamhet var inte stigmatiserad av samhället, det var accepterat att kvinnor kunde bo ihop av ekonomiska, praktiska eller vänskapsskäl. För många av kvinnorna innebar det att de kunde leva ett friare liv utan en mans förmyndarskap.

Men hur förhöll sig då Ada Nilsson politiskt?

Ada Nilsson var 1914 en av grundarna till föreningen Frisinnade kvinnor som sedermera fick namnet Frisinnade kvinnors riksförbund. I upplysningssyfte anordnade förbundet kurser, föredrag, diskussionskvällar m.m. för kvinnor. Termen frisinnade betydde på den tiden att man var radikalt liberal med krav på samhällsreformer av olika slag. Ada Nilsson arbetade hårt på att vrida de frisinnade mer åt vänster och med tiden kom förbundet mycket riktigt att skilja sig mer och mer från tidens liberala partier. Det närmade sig istället de socialdemokratiska kvinnorna och till förbundet sällade sig också många kvinnor från dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP). Socialdemokraterna, som kommit till makten 1932, kom att stå för det moderna projektet med bl.a. folkhemsidén och en rad sociala reformer, bl.a. mödrar- och barnavård, några av Ada Nilssons hjärtefrågor. Ada ville emellertid vara partipolitiskt obunden och ville inte se sig varken som socialdemokrat eller kommunist. Men hon var ordförande i Radikala föreningen i Stockholm och vice ordförande i Svenska kvinnors Vänsterförbund (SKV) fram till 1950 då hennes syn svek henne.

Ada Nilsson var på många sätt en nyckelperson inom Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga medborgarskolan mellan 1925-1954. Hon var ansvarig utgivare för gruppens veckotidning Tidevarvet och medverkade flitigt i tidningen. Hennes driv och engagemang i samhällsfrågor var en förebild för många kvinnor, bl.a. för den tio år yngre Elin Wägner. Wägners roman Helga Wisbeck från 1913 bär drag av Ada Nilsson och hennes yrkesliv.

Ada Nilsson framstår som starkt engagerad, många gånger arg, men samtidigt generös både med pengar, tid och med hjälp till alla de som kunde behöva henne. Att sörja för sig själv och sin ålderdom glömde hon däremot helt bort. Ladorna var tomma när hon slutade arbeta och fattig och nästan blind drog hon sig tillbaka och levde på Fogelstad tillsammans med vännen Honorine Hermelin.

För den som besöker Östermalmstorgs tunnelbanestation finns Ada Nilsson och hennes fyra Fogelstadskamrater att beskåda, inristade i betong. De utgör en del av Siri Derkerts konstverk Kvinnosaken, freds- och miljörörelsen. Konstverket består av två 145 meter långa och 3,5 meter höga paneler av naturbetong och skapades  1961–1965. När hennes eget liv och konstnärskap befunnit sig i kris, fann Siri Derkert i början av 40-talet en fristad på Kvinnliga medborgarskolan och i konstverket har hon förevigat dessa kvinnor som betytt så mycket för henne.