Louise Michel 1830-1905. ”The Red Virgin”.

Louise Michel var en fransk feminist, anarkist, författare, lärare och en ledargestalt under Pariskommunen 1871. Hon föddes utom äktenskapet, på slottet Vroncourt där modern var kammarjungfru. Med största sannolikhet var det sonen i slottsfamiljen som var pappa till Louise. De förmodade farföräldrarna kostade på Louise en gedigen utbildning.

Louise fick sin lärarexamen 1852 och efter några år fick hon en tjänst i Montmartre, en fattig stadsdel i Paris, där hennes starka rättvisepatos fick ännu mer kraft. Hon blev starkt berörd av de enorma sociala orättvisor hon såg där. Som lärare tog hon ställning, bl.a. vägrade hon be morgonbön med eleverna för den dåvarande kejsaren, Napoleon den tredje, däremot sjöngs Marseljäsen varje dag i klassen.

Louise hade sedan unga år brevväxlat med den kände romanförfattaren Victor Hugo och deras kontakt intensifierades under den här tiden. Louise skrev själv bl.a. poesi och texter av naturvetenskaplig och politisk karaktär. Och inte minst sina memoarer, Mémoires de Louise Michel (1886) i engelsk översättning The Red Virgin: Memoirs Of Louise Michel. Smeknamnet La vierge rouge (The Red Virgin) lär hon ha fått redan i unga år.

1871 blev Louise Michel en förgrundsfigur inom feminismen i Frankrike. Det var oroliga tider, kejsaren hade förklarat krig mot Preussen, förlorat och blivit tillfångatagen. Adolph Thiers installerades som regeringschef och regeringen flyttade till Versailles. Nationalgardet lierade sig med de upproriska, fattiga människorna i Montmartre. Där fanns också kanoner och andra vapen gömda som togs över av de boende och 18 mars 1871 utropade de la Commune.

Louise Michel blev en av förgrundsfigurerna i la Commune, hon fanns med i Centralkommittén, varifrån kommunen organiserades. Kommunens viktigaste budskap var ”Skola för alla, flickor och pojkar! En sekulariserad skola utan religion! Kyrkans skiljande från staten! Arbete till alla! Arbetskooperativ! Lika lön för lika arbete!  Sjukvård åt alla!

Förutom sina organisatoriska uppdrag i Centralkommittén organiserade Louise kvinnorna i olika arbetskooperativ. Syateljéer, matlag, sjukvård var några av de kooperativ som inrättades i stadens alla kvarter. Louise ville också ge de prostituerade kvinnorna upprättelse, hon menade att prostitutionen inte varit ett fritt val från dessa kvinnors sida, de var helt enkelt tvungna att försörja sig. Hon genomdrev bl.a. att de prostituerade fick bli sjukvårdare trots att det ansågs att bara ”rena händer” fick förbinda de sårade.

Louise Michel var också ambulansförare och deltog aktivt i försvaret av kommunen. Barrikaderna som upprättats mot kommunens fiender i Versailles försvarades tappert och bland många andra föll också Louises käraste, Theofille Ferret, för en kula.

Den 21 maj inleddes den blodiga veckan då la Commune anfölls från olika håll. Tyskarna belägrade fortfarande Paris. Tiotusentals människor dödades och många tillfångatogs. Marianne, Louises mor, var en av de som fängslades. Louis överlämnade sig då till ”Versaillesfolket”. Hon dömdes till deportation, själv ville hon dömas till döden då hon ville anses lika skyldig till ”att vilja ha social rättvisa” som de andra som arkebuserats.

Louise deportation gick redan i oktober samma år till Nya Kaledonien. Väl där använde hon sin tid till att lära sig kanakernas språk och hon inspirerade dem till att göra uppror mot kolonialmakten. Hon skrev också texter där hon beskrev kanakernas seder och bruk.

1886 återkom Louise till Frankrike. Hon fortsatte protestera mot orättvisorna och fängslades flera gånger för sitt deltagande i manifestationer. Det sägs att vid ett tillfälle fanns det ingen fana i protesttåget, då rev Louise av ett stycke av sin svarta underkjol och satte på ett kvastskaft. Det påstås vidare att det är därför anarkisterna fortfarande använder en svart fana.

Märkligt nog var Louise Michel inte för allmän rösträtt, ”det blir bara nya hierarkier” menade hon. Revolutionen måste hållas levande! Av både män och kvinnor.

Louise Michel avled 1905 efter ett intensivt liv som föregångare på många områden men tyvärr har hon blivit dåligt uppmärksammad och uppskattad av efterföljande feminister! Dock finns det många konkreta minnen av henne på olika håll i Frankrike. Många franska grundskolor är namngivna efter Louise Michel tack vare hennes pedagogiska gärning. I Levallois-Perret, i norra Frankrike, är hon förevigad genom en bronsstaty, i Paris har hon fått en metrostation uppkallad efter sig och 2004 döptes Square Willette, vid foten av den berömda Sacre-Coeur om till Square Louise Michel.

För den intresserade så finns förutom ovan nämnda memoarer, filmen Louise Michelle La Rebelle från 2008 och seriealbumet The Red Virgin and the Vision of Utopia från 2016, båda handlar om Michels liv.

/ Christina Hermansson Plaçon